Det är lite så faktiskt, jag låg här hemma och grät, jag trodde att mitt liv var över. Eller jag trodde väll inte det inners inne men just då känndes det så. Eva fick nästan släpa mig ner till stationen och vi båda grät som idioter och folk runt omkring måste ha undrat vad i helvete de va som hänt.

När jag kom hem på kvällen visste ja inte riktigt vad som hänt egentligen, jag trodde väll någonstans att det skulle bli som förr tillslut igen. Jag kollade på mobilen hela tiden för o se om jag fått ett missat samtal eller ett sms eller något.

På Torsdagen kom Lisa till mig och stannade där i flera dagar, hon fick mig att skratta och så länge hon var där känndes allting bra!

När vi hämtade mina grejer kämpade ja som fan med att hålla humöret uppe, även fast vi gick igenom saker som smärtade! Man bara såg minnen i alla saker. Påvägen hem bröt jag ihop totalt, jag kunde inte andas, jag kunde inte få ut några tårar heller. Jag bara satt och chippade efter andan i nästan en timma från och till.

På måndagen veckan efter åkte ja till Jönköping o va där 5 dagar, säga vad man vill om snubben men fan man kännde sig så uppskattad, första gången på länge som en kille ville liksom hitta på saker med en! Gå på bio o skit, sånt smått som endå kan göra så mycket..

På helgen var det Halloween och fest, humöret var dock inte på topp, trotts att jag gjorde allt för att få folk att tro det. Low selfesteem. Så äre

Fick ett jävla träningsryck efter den helgen, gym, promenader osv o så e de fortfarande.

Fan vet inte varför ja skriver ner allt men de känndes som en bra grej alltså..

Nu om 45 minuter ska ja börja me o gå in duschen och sen blir det att åka ner till Helsingborg, träffa allt folk, ha kul! Har inte kunnat sova på hela natten alltså! Lär få ångra e sen ;D Har nu inte mer än 10 dagar kvar av ledigheten! känns gött! Back on track så att säga.