Igår va de en liten tripp till stan, tog pappas bil och hämtade upp Lisa..VI hade mycket att prata om i bilen så resan gick fort =) Vi bestämmde oss för att käka sallad på Paprika och när vi kommer dit hör jag någon som ropar på mig och det var SARS!! =D (Sara) fan va ja saknat denna tös asså! Vi snackade om allt. vi har så mycket grejer som vi gjorti våra dagar som alltid är lika kul att snacka om =)

Efter lite BH shopping och kik i andra affärer stack vi en snabbis till IKEA, köpte doftljus, Mysfaktor som en gammal vän alltid sa =P

När ja kom hem snackade ja me älsk i telefon halva kvällen och resten blev msn och facebook, SLAPPISH!

Har precis haft ett såndära lååångt sammtal med far min, de börjar alltid i lugn ton, går över till skrik och gap och slutar (oftast) i hyffsat lugn ton igen...
Har länge stört mig på att de tror, bara för att de e mina föräldrar att de kan säga vad som helst till mig, eller oss blir det, Jimmy med om t.ex vårat utseende, vad vi har på oss osv. De tror att de e "pushning" att säga att "Du har gått ner i vikt, men du har fortfarande stor underkropp!" jag är inte blind, ja kan liksom se att ja inte e smal eller ser ut som en fotomodell, men de e inte rätt att påpeka folks utseende. Många tror att de är det, att det är okej att slänga ur sig vad som helst till folk. De e sjukt! Lämna det till doktorerna istället! Jag menar jag behöver ingen daglig tillsägelse där nån påpekar hur ja ser ut för att fatta att de e så, för enligt syntest så har jag perfekt syn och behöver än så länge inga glasögon!

Jag är ett ombyggnadsprojekt just nu, jag tänker inte nöja mig, jag har börjat göra något åt mig, men kanske inte så mycket som  jag skulle vilja, men den dagen kommer, från och med IDAG, jag ska vare sig jag orkar eller ej inte gå o lägga mig förens jag varit på gymmet!  För hur ska man kunna leva ett normalt liv, må bra om man inte tycker om sigsjälv och må bra med sigsjälv? E trött på att ha ångest så fort ja ska träffa nytt folk eller endast bara gå ut på stan. Va rädd för hur folk ser mig. För hur hemskt det än låter så e de utsidan som ger insidan en chans! Det är klart att när någon man älskar eller tycker om säger att man är fin eller vacker att man blir lycklig av att just DEN personen tycker det, men de går sällan så längt att man tycker de själv. 

Jag är så lycklig att ja träffat en kille som trotts mitt utseende, trotts mitt kassa självförtroende tagit mig för den jag är, för min insida, som enligt hansjälv verkligen tycker att jag är vacker, för honom! Han har träffat mig under en av mina jobbigaste perioder både utseendemässigt och psykiskt och verkligen försöker få mig att må bra, finnas där för mig, pusha mig på rätt sätt! SÅ jävla underbart känns det! Skulle aldrig kunna hitta någon som slår honom, för han är fan bäst! Finare kille kan ingen hitta hur mycket de än försöker! Och trott att vi inte varit tillsammans så länge så känner jag endå att de e denhär killen ja kommer leva med!